Sömnigt till kalasartat

I kölvattnet av ett par veckors landslagsuppehåll - mycket intressant i form av VM-kval-play-off-spel men mindre intressant i form av onödiga vänskapslandskamper, som gjorda för att fördärva Gunners formstarkaste spelare - sitter vi här igen efter en helg fylld av europeisk klubbfotboll. En skiftande sådan, ur ett Premier League-perspektiv. Vi hade sömnpiller och galenskap, vi hade svitbrytare, svitförlängare, divisionsskillnader, svar-på-tal-djävular och chockavgöranden. Och så hade vi en djurisk Jermain Defoe.

På det stora hela.

Efter gårdagseftermiddagens sömndruckna tillställning från Reebok Stadium undrade jag om jag genomalert skulle klara av den andra halvleken mellan Tottenham och Wigan som pågick. Det stod 1-0 i paus och jag tänkte att halvlek två främst skulle bli en slätstruken transportsträcka för ett sinsemellanrullande Spurs. Wigan hade väl inte energin att hota? Tja, där fick jag min poäng - men någon sömn fick jag aldrig chansen till.

Målkalas likt gårdagens på White Hart Lane fungerar givetvis utmärkt som reklampelare för den engelska fotbollen. Det stärker Premier Leagues varumärke som en offensiv och målsprudlande liga, vilket på många sätt och vis är nöjsamt att se på. På andra sidan av myntet finns en ensidig och odramatisk liga, inte lika intressant för den neutrale tittaren som vill se jämna matcher. Däremot ser förutsättningarna för en så jämspelt liga som bara är möjligt med de varierande pengavillkoren klubbarna emellan, godare ut än på flera år.

Det är svårt för mig, men låt oss nu unna Spurs och dess supportrar den här framgången. Det ser otäckt ljust ut igen.

Äh, vad fan, jag bjuder på en torftig lista också. Lite positiva tilldragelser, lite negativare detaljer. Eftersom Jermain Defoe är direkt överkvalificerad för sådana här fjanterier kan ni överge sökandet efter hans namn med detsamma.

1. Att Darren Fletcher hade sådan teknik var för mig okänt - tills i lördags kväll. Omgångens vackraste, månadens vackraste. Säsonge... nä, låt oss inte skena iväg så långt.

2. Sedan David Dunn idiotpåhoppade Almunia på Emirates har han inte varit mycket för min värld, men jag kan inte blunda för hans återupplivning i år. En livlina för Blackburn.

3. Lee "Pippo" Bowyer. Det ska betyda att råskinnet numera kan benämnas vid måltjuv. Offside löper han fortfarande inte. En halv "Pippo" Inzaghi?

Det var godiset. Nu till packet.

1. Stackars Erik Edman; åtta mål framkallade på svenskens kant. Svenska vänsterbackar har det tufft mot Aaron Lennon. Ifjol såg Martin Olsson sin enda utväg i att ta en utvisning för att stoppa Lennon. Kanske borde Edman ha gjort det samma. Förödmjukelsen hade faktiskt blivit ringare då.

2. Jag vet alldeles för lite om finske Jaaskelainens kommunikativa förmåga eller om Sam Ricketts hörselförnimmelse för att lägga ansvaret på den ene eller den andre, men visst är det Ricketts totala fel att situationen ens kommer till överhuvudtaget? På grund av det ska Jaaskelainen ut och vimsa, och på grund av det ligger Ricketts fokus på andra håll.

3. Kevin Prince-Boatengs straffspark i inledningen var patetiskt ömklig, men ska vi ägna oss åt patetiska detaljer på den här punkten tar Wigan-mittfältaren Paul Scharners frisyr varenda pris i världen. Någonting med den där frisyren gjorde hela Scharners uttryck väldigt obehagligt i samband med det oupptäckta fuskmålet.

Henry for President!

Lider med Irland. Verkligen.

/Fredrik Tillberg